Berlin i februari
“Groteskt, konstnärligt, vackert, coolt och kitschigt. Konstnärerna försöker bräcka varandra i skaparglädje och kreativitet. Kameran är sprickfärdig med nytagna bilder och i Galerie Tacheles lär det fotas ännu mer. Ett gediget fallfärdigt grått hyreshus. Ett spökhus med en ocean av graffiti. Gatufotografens himmelrike.”
Onsdag
Vi har precis bordat Air Berlins flight från Stockholm till Berlin. Runt oss sitter tyska affärsmän flitigt studerande nyhetssidorna i Die Zeitung. Några svenska filmsnubbar som ska besöka filmfestivalen i Berlin. Någon enstaka barnfamilj och för att inte glömma de sedvanliga pensionärerna som saliga av lycka har gjort ett klipp genom att åka under denna lågsäsongernas lågsäsong.
Men vi har också gjort ett klipp. Snart får vi både juice och läsk av den trevliga och proffsiga kabinpersonalen, även kaffe och snacks delar de ut med ett vänligt leende. Servicenivån är på topp. Även om Air Berlin kallar sig lågprisbolag är det förvånansvärt lite som påminner om det.
Vi tar lokalbussen in till Berlin och det tvåstjärniga hotellet som vi har googlat fram på nätet. Vi hittar det omsider på en av Berlins mest anonyma gator där stadsdelarna Mitte och Kreuzberg möts. Det är som hämtad ur en romantisk Hitchcock film. En stor tung port leder från gatan in i ett gammalt mörkt hyreshus. Vi hinner knappt ringa på ringklockan för vi från porttelefonen hör en djup röst på gebrocken engelska “Take the lift, I will send it down to you”. Portieren, Herr Weber, låter kommenderande på ett sätt som bara en tysk kan få till.
Innan vi ens förstår att hissen stannat rycker någon upp dörren från andra sidan och vi tittar rakt in i Herr Webers stirriga blick. På sitt eget tyska sätt willkomnar han oss in i receptionen. Är vi de enda gästerna här? Det är knäpptyst överallt.
Hotellet, skumt och underbart där gästerna lämnas år sitt eget öde efter kl 20.00 ligger högst upp på 5:e våningen, direkt under takåsarna. Rummen är enkla och fräscha med franska balkonger med den där underbara mysiga vyn över storstans takåsar, precis som i alla filmer. Bara att nu är det verklighet. Hotellet är mycket litet och alla 11 rum, frukostmatsal och reception ligger på samma våning. Hela våningen ger intryck av mysig, ruggig ödslighet. Är vi ensamma här? Ensamma med Herr Weber? Denna underliga man som lever och andas för sitt rara och okonventionella hotell. Ett hotell som befinner sig så långt ifrån någon hotellkedja med tillhörande koncept som man bara kan komma.
Oranienstrasse en onsdagskväll myllrar av liv och rörelse med kraftigt färgstärka inslag. Länge leve individualismen som ger sig uttryck i färger, kläder, kängor, frisyrer, konst, musik, mat, dryck, allt! Vi strosar ned längs gatan och tar oss tid att titta in på udda bakgårdar med dörrar stora och tunga som St Petersporten, överösta med graffiti. Vilken värld som tydligen lever lika mycket inne på bakgården som på gatan, vilket eldorado av arkitektur och galna yttranden. En lång mörk gång leder in till en modern loppmarknad, inhyst i en förre detta industrilokal. Ett fullständigt kaos av kläder, smycken, böcker, skivor, prylar och människor. Hög musik överröstar det flitiga prutandet i de mångfalliga och fantasifulla stånden. En sista kvarleva av hippieeran. På denna gata är inget förutbestämt, det är ingen grej, inget projekt att gå hit. Här slinker man in där man känner för det. Loppmarknad eller restaurang, bar eller café, man hälsas alltid välkommen. Inget färdigt koncept om hur det ska vara. Inget som är rätt eller fel. Ingen stelhet, inga förutfattade meningar, inga regler, inga gräddfiler övervakade av biffiga dörrvaktar. Här är man sig själv. Här råder äktheten, glädjen, mångfalden. Allt är en levande mix av de senaste decennierna. Med nyfikenhet tittar man på omvärlden och inhalerar influenserna runt sig. Öst möter väst. Konst möter grått. Graffiti möter konservatism och allt blir så rätt.
Baren vi slinker in på är gatans coolaste. Minimalismens 50-tal, enkla soffor, mjuka fåtöljer, pinnstolar, trä och metall. En doft av Cuba, folkhem, flower power, disco, reggea, electro, hip hop. Kal tegelsten möter blommig tapet, exhibitionist möter panelhöna. Straight, gay, par, ensam, gammal, ung, tönt, geni. Från högtalarna Jagger, Marley, Portishead, Blondie, Simone, Rammstein. Drinkarna är utsökta, sorlet högt, högtalarna sprakiga, stämningen på topp.
Torsdag
Frukost mellan de snötäckta takåsarna. Smala strimmor av sol tränger sig igenom de välvda fönstren. Bleka, ljusa och ljuva vinterstrålar finner sin väg fram till vårt frukostbord. Vid grannbordet sitter ett tyskt par i 50-års åldern. Hon i gulrandig polotröja med en tight röd fleeceväst ovanpå. Ljusblå jeans högt uppdragna i midjan och med guldfärgat glitter på de stora bakfickorna. Rosa sockor innanför de sköna birkenstocksandalerna. Kolla, säger Marcus, dom har likadana frisyrer. Högt, lockigt, tuperat grått hår med svart spretig lugg.
Fyra och en halv timmes guidad “walking tour” med Insider Tours proffsiga guide på temat “Cold War”, kalla kriget bakom järnridån. Skotske Nigel är som ett vandrande uppslagsverk med personlig erfarenhet av kalla kriget. Denna förre detta diplomat, eller spion som han själv helst kallar sig, berättar med full inlevelse om vad som lett till Berlinmurens uppgång och fall. Snabbt glömmer vi att vi faktisk vandrar runt i nästan fem timmar i ett snöigt, grått och kallt Berlin. Vi passerar östtyska vakttorn, f d sovjetiska ambassaden, Potsdamer Platz, Checkpoint Charlie. Spionen Nigels kunskaper tycks aldrig ta slut. Gestapo, CIA, KGB, Stasi. Berättelser om lyckade och misslyckade flyktförsök, spionage, de frostiga och spända relationerna mellan öst och väst, de avgörande samtalen mellan Kennedy och Chrusjtjov, hur nära vi var ett tredje världskrig och en hel värld som höll andan. Nigel var – och är – en del av dessa händelser och med sina personliga inlägg får han varje historiebok att blekna.
Äntligen mat. Currywursten slinker efterlängtad ner inne på den dunkla tyska bierstuben under tågstationen Friedrichstrasse. Hela källarpuben vibrerar i takt med tågen som passerar ovanpå i rusningstrafiken. Vi har hungrat efter tysk korv med tillhörande sauerkraut och här hittar vi definitivt vad vi letar efter. Långa höga glas med perfekt vitt skum på toppen av den kalla tyska weissbieren sätter pricken över i’et. Kan man ha det bättre?
Tröttheten stiger genom kropp och själ. De otaliga intrycken gör sig påminda. Som ett sista stop före hotellsängen tittar vi spontant in i en modern weinstube där väggarna är dekorerade med över 2000 vinflaskor. Vi befinner oss i Hackescher Markt med sina otaliga barer och restauranger. Efter currywurstmiddagen tog vi promenaden ned mot Alexanderplatz och Fernsehturm. Detta stolta , höga Berlinska kännemärke. Med sin sobra interiör med träpanel och klinkers var vi med ens tillbaka i ett svunnet 60-tal. Vi hade hela tornet för oss själva. Hissen upp fick det att knäppa i öronen och plötsligt var vi uppe på utsiktsplatsen med sina lutande fönster ut mot Berlins skyline. Tråkigt tyckte Marcus, fönstren speglar interiören invändigt. Utsikten var det inget fel på men att ta bilder av den kunde vi glömma. Bilder har det å andra sidan blivit mycket av under denna underbara långa dag. Street photography är Marcus specialitet. Otaliga är de bilder han spontant har tagit under dagen. Bilder av människor på väg, som flanerar, springer, stressar, jagar. Exalterade, likgiltiga, lyckliga, olyckliga, frusna, ensamma, nyktra, onyktra. Vi tömmer det sista glaset och tar en taxi tillbaka till hotellet.
Fredag
Galerie Tacheles. Gatufotografens himmelrike. Ett gediget fallfärdigt grått hyreshus. Ett spökhus med en ocean av graffiti. På bakgården visas konst i alla former. Statyer av gammalt tidningspapper, användbara och oanvändbara prylar av metall och rester efter gamla bilvrak. Mitt på gården står en rostig tandläkarstol. Tavlor i alla storlekar och färger. Konstnärerna försöker bräcka varandra i skaparglädje och kreativitet. Groteskt, fult, konstnärligt, vackert, kitschigt, kaotiskt, svart, vitt, färgrikt. Gillar man det hämningslösa bohemiskt kreativa har man hittat hem. “Leave the crazy alone” “how long is now” står det på stora skyltar. Antingen är man med eller inte, like it or not. Invändigt finns konstnärsateljéer med stark personlig prägel utspridda på de olika våningarna. Tankarna går till en färgrik version av 80-talsmarknaden Camden Lock i London. Kontrasten mot den flotta och exklusivt alldagliga Kufurstendamm som vi besökte på förmiddagen är slående.
Reggea och ljuv discomusik strömmar ur högtalarna i den dunkla, shabbiga baren på Rosenthalerstrasse. Det är sen fredagskväll. Den svarta färgen på borden har flagnat, bilderna på väggarna har varit med länge och publiken är i full gång i livliga diskussioner. Personalen, glatt tillmötesgående, erbjuder trevlig service vid bordet. Det slår oss hur bekvämt det är med denna gamla tradition. Ingen otålig väntan i kön framför baren, inga armfäktningar för att tillkalla bartenderns uppmärksamhet. Bara sitta där vid sitt bord och bli ompysslad, dricka sitt kaffe, sitt vin, sin öl. Njuta. Det var faktisk bättre för.
Lördag
Berlin är en av världens mest turkbefolkade städer. Längs Kottbusserstrasse kryller det av små, billiga, shabbiga butiker. På Herr Webers rekommendation strosar vi längs gatorna i denna södra del av Berlin. Så långt ifrån de vanliga turiststråken man kan komma. Här ser vi vardagen, den lokala icke-infödda Berlinarens hem och vrå. Barn, ungdomar, gummor och gubbar. Slöjor, förkläden, långa kjolar, vinterrockar, fuskpälsmössor. Nedslitet och gammalt, vänligt och skönt i all sin enkelhet. En annan del av Berlin. Några studenter slår sig ned vid bordet bredvid oss på det lokala caféet. Vi intar vår smakfulla svarta kaffe i djup tystnad.
Tillbaka i stadsdelen Tiergarten, lunchdags, En stor och inbjudande bistro av den gamla sorten där historien och atmosfären daterar tillbaka till slutet av 1800-talet. Här har många öl druckits, många cigaretter rökts, många måltider intagits och många konversationer förts. Högt i taket, stora härliga fönster, svartvita schackrutor på golvet. Mahognybord och stolar där tidens tand har satt sitt tydliga spår. Häftiga gedigna väggmålningar från golv till tak. Bakom den sofistikerade och pompösa baren reflekterar stora speglar gästernas rörelser. Vi hittar ett litet trevligt bord mitt i lokalen och får 360 graders utsikt till grannborden runt oss. Överallt pratas det tyska. Politik, litteratur, sport, allmänt. Kyparna i sina långa vita förkläden gör sitt yttersta för att varje gäst ska känna sig uppvaktad. De är kunniga och diskreta. Detta är en alldaglig plats, inget lyxhak. Lyxen här är atmosfären och tiden som sitter i väggarna. Lyxen här är att inta en måltid av yppersta kvalitet, se kyparen vant hälla upp vin i glaset från den gamla karaffen, betrakta de pälsklädda äldre damerna vid grannborden, de kultiverade äldre herrarna. Bara njuta, här och nu. Det är februari, det är härligt, det är levande, det är Berlin!
Fotografens perspektiv:
En kall vinterdag med sol och fantastiskt spännande ljus bjuder in till att andas frisk luft. Fri från ansvar och alla normala rutiner på hemmaplan. Miljöombyte av det här slaget är verkligen ett lyft för själ och livet självt. Jag tar ett djupt andetag med laddad kamera och sällskap som gör resan och dagens äventyr till vad det än blir eller kommer bestå av till ett lyft.