Plötsligt händer det
Man tänker en dag: nu skiter man i det här krånglet och jiddret. Struntar i kommande midsommar och sånt.
Vill hon inte ha mig, kan det vara. Ja, efter att ha försökt, prövat i oändlighet, skrivit så vackert man förmår, visat vad man orkar. Man gör då det, det enda man kommer på i sin iver till flykt: Man drar till Paris, med en kompis. En vecka, ospecificerat hotell. Och lämnar kärleken bakom sig.
I Paris hamnar man på skumraskhotell, men okej, eftersom det är så billigt. Man sitter på stadens berömda kaféer hit och dit och är svår.
Och en afton får man kontakt över de runda små borden och flätade stolarna med en tjej som visar sig vara barnpsykolog i något annat land på jorden, med tillfällig vistelse i franska huvudstaden.
Man gillar varandra, kanske mest för att båda kommer ur jävligt krångliga liv. Man förstår varandra, i sina respektive misslyckanden.
Man tillbringar kvällarna i ljummen värme tillsammans på ställen där Hemingway och Nin satt. Kanske vandrar man tillsammans hand i hand under några broar.
Och kanske blir man kallad hennes Rembrandt och kanske uttrycker man uppfattningen att hon har drag av Nina Simone. Det är som upplagt för överföringar av detta slag. Sånt man säger i inbillad förälskelse.
Sedan måste man skiljas, och det sker på Gare du Nord. Hon reser med tåget en dag tidigare än man själv, till sin hemtrakt. Man byter adresser och vet att man nog förmodligen aldrig kommer att skriva. Än mindre ses. Man gråter över allt det vackert olyckliga.
Dan därpå reser man själv hem. Och känner sig samtidigt lättad, av äventyret i Paris. Där hände annat, väcktes annat än det där hopplöst fastkörda man haft på hemmaplan.
Så, hemma igen, då återser man föremålet för den kärlek man givit upp. Man är artig, och möts av samma artighet, när man så småningom vandrar ner till havet en stund tillsammans. Småpratar lite, enkelt, och just befriat eftersom allt är ju ändå över.
Man nämner att man kanske träffat nån i Paris och hon säger något om nån snubbe hon varit förtjust i över midsommaren. Man är som bästaste av vänner.
Tillbaka på jobbet sätter man sig att skriva bak sin modulskärm. Och hon, ja, hon gör ungefär detsamma, fast bak en annan modulskärm. Man råkar jobba på samma arbetsplats.
Så hör man plötsligen, halvtimman senare, smattret av ett par skor, som man har lärt känna igen.
Så står hon vid hörnet av ens skrivbord. Och säger: Nähädu, det här går inte. Det måste bli vi. Vi har tjafsat länge, jag vet, men du, det måste bli vi.
I huvudet uppstår kaos. Vafan, det passade inte förut, varför just nu? Varför just nu när allt var över ju?
Man blir samtidigt innerligt glad. Åt hållet lycklig. Men allt är obegripligt och overkligt. När allt är över, så är det alltså början liksom.
Måste man åka till Paris för att det skall bli så?
Ur Kurt Nurmis kommande bok “Om jag älskat dig mera”, noveller och småstycken.
Skrivande har varit mitt yrke i över 40 år. Jag har skrivit allt från hårdföra långa journalistiska sociala reportage till smeksam poesi. Men vad jag än skriver så handlar det i grunden om att finna rätt form till innehållet, och djupare att med orden förstå mera om mig själv.
Vad vill jag egentligen säga. Hur säger jag det bäst? Då uppstår berättartekniska frågor av slaget: hur slår jag an tonen; hur skapar jag en framåtrörelse; hur får jag till en efterklang? Vilka konkreta detaljer passar in i det jag vill berätta, vilka abstraktare tankeresonemang skall jag ge plats?
Parallellt med att praktiskt pröva många olika sätt att skriva på har jag under åren skaffat mig somliga vägledande handfasta modeller, om berättarvinklar, komposition, bildspråk med mera. Och dessa delar jag med mig av vid kursen.
Och Paris, som jag skrivit en hel del om, är den perfekta platsen om man önskar utveckla sin kreativitet!
Här några av de saker som kommer att behandlas under dagarna i Paris:
. Första, andra eller tredje person. Skall jag skriva i jagform, eller rikta mig specifikt till ett du eller skall jag vara den allseende berättaren som fritt kan röra sig på alla tänkbara plan?
. Tempus. Skall berättelsen utspela sig i förfluten tid, eller skall jag berätta som om allt utspelar sig i nuet? Eller kan jag växla mellan dåtid och nutid, och även rikta blickarna mot framtiden?
. Kompositionen. Skall jag berätta kronologiskt, eller använda bruten kronologi då berättelsen hoppar mellan händelser från olika tider? Skall historien ta sin början i en specifik liten detalj, eller skall jag öppna texten i en öppen känsla, eller kanske tanke? Här finns många val att göra. Och jag redovisar vid kursen en enkel modell för hur man kan tänka kring textkompositionen, modellen innehåller många konkreta exempel.
. Mottagaren. Den tänkta läsaren avgör i hög grad hur jag skriver. På vilken faktanivå kan texten läggas, vilka förkunskaper finns hos läsaren? Även den språkliga nivån påverkas av vem jag vänder mig till. Journalistspråket är i allmänhet tänkt för en bredare läsekrets, poesin ofta för en smalare grupp läsare exempelvis. Men en skribent måste inte slaviskt hålla sig till en språklig dräkt, det går att variera nivåerna i en text; både tala till den som är insatt i ett ämne, och den som inte är så bekant ämnet ifråga.
. Enkel textanalys. Utgångspunkten är att alla deltagare läser samma text. Därefter blir det ett samtal om hur texten är uppbyggd, utifrån en modell för textanalys som jag brukar använda mig av. Brukar ge en del aha-upplevelser!
. Och så blir det mycket, mycket annat som har med skrivande att göra! 🙂
PS.
Jag har ju mångårig erfarenhet både som frilansskribent och som redaktör. Det gör att jag vet mycket kring hur det är att försöka sälja in en text, men också mycket om hur en redaktör fungerar, den som köper in texter. Under kursen berättar jag lite om mina erfarenheter. Och jag svarar självfallet på precis alla frågor ni deltagare kan tänkas att ha i ämnet.