En lång dag ute på Coney Island tillsammans med min vän Martin och Glenn Capers yrkesfotograf bosatt i New York. En skön lirare med nära till skratt och stort empatiskt omfång. Pratar med precis alla han ser och som det verkar helt bekymmerslöst och rätt var det är har dom hans kamera i ansiktet men med deras absoluta medgivande. Hans säkra och ödmjuka attityd är enkel och självklar. Påminner om en magnet som folk vill bli fotograferade av.
Coney Island var såklart jätteballt att se och mina tankar kunde inte undgå att minnas slutscenen i filmen Warriors från 80-talets början med riktigt bra filmmusik av Chicago.
Nåväl, Efter en lång dag med många exponeringar i skönt sällskap och välbehövliga pauser började klockan närma sig sen kväll. Vi befinner oss i Lower east och jag har hängt kameran på axeln som indikerar slut för idag. Med siktet inställt på att ta oss tillbaka till hotellet på snabbast möjliga sätt återstod bara att gå. Varken buss eller Taxi var möjlig i rådande kaosartad trafikstoppningar och tunnelbana kunde inte tjäna oss vår väg.
Med närmare 1000 bilder från dagen tänkte jag att det var kanske ett par som var okej men inte mer än så. De andra värdena som en del bilder förmedlar räknas inte just där och då. Jag kommer till och med på mig med att minneskorten började ta slut och att jag på Puben efter Coney Island fick radera ett antal filer utifall att något skulle dyka upp.
Orkeslös och uppgiven med längtan efter sängen försöker jag bara använda den energi som tar mina fotsteg till vårt hotell. Då plötsligt hör jag ett välbekant ljud av hjul mot gatan. Ser mig omkring men kan inte upptäcka var det kommer ifrån eller är på väg. Det är mycket folk och trafik runt omkring och mina fotografiska sinnen tar ut det sista ur reserven, – Lokaliserar ljudet och förstår var min möjliga fotografering kommer att äga rum och att det finns en miljon saker som kan förstöra genom att komma i vägen för den eventuella bilden. Tar sats och springer fram mellan bilarna lyfter kameran och lyckas panorera den här killen på sin skateboard. Många åkare finns där ute men inte många behärskar brädan. Den här killen gjorde allt rätt med stil och balla kläder lyckades jag fånga rubbet med rätt timing! Ni som åkt bräda förstår precis vad jag syftar till.
Fotograf Marcus Johansson
Ps. Jag träffade Glenn ett antal gånger och höll kontakt mejl ledes samt hängde på samma forum och så vidare under många år tills jag fick ett meddelande från honom där det stod och jag citerar “Bye my friend” med en bild på en svart Gospelkvinna i hallelujaställning? Bilden tog tag i mig hårt och jag skrev tillbaka undrande? Han svarade mig väldigt kort -My heart. Strax därefter fick jag reda på att han hade lämnat oss i december 2017.