På mitt stamfik, som också fungerar som utgångspunkt för mina fotokurser, samlas många andra fotografer varje helg. Det äldre gänget som brukar sitta där frågade nyfiket vilken kursinriktning som stod på dagens program. Dubbelexponering, svarade jag, och visade ett exempel för en av herrarna. Vad är poängen med det? löd följdfrågan. Jag blev lite ställd, kanske för att tonen bar på en antydan till besvikelse snarare än den nyfikenhet jag hade väntat mig. Först tänkte jag svara rappt: vad är poängen med något över huvud taget? Men jag avstod och försökte i stället förklara så pedagogiskt jag kunde. Det tog viss skruv, och han menade att man inte förstod bilden. Nej, instämde jag. Det är verkligen inte för alla. Samtidigt är det subjektivt hur betraktaren väljer att se, tolka eller förkasta. Prova att bortse från förväntningen på ett vanligt fotografi och se bilden som konst, fyllde jag i.
Vad kan man då ha för nytta av en kurs i dubbelexponering frågar jag mig?
Förutom att det är en rolig aktiv lek som utforskar bildrummets möjligheter och därmed tänjer på dina medvetna gränser så kan man till godo se sig följande kunskaper.
- Du lär dig att se mer medvetet och får en tydligare känsla för bildkompositionens avgörande betydelse, både i helheten och i de finare detaljerna.
- Du blir mer medveten om hur varje bildelement påverkar helheten, och om vad som faktiskt tillför något jämfört med det som mest skapar brus.
- Den kreativa processen bygger på förmågan att fantisera, pröva oväntade kombinationer och tänja gränserna bortom det vardagliga.
- När du tillåter dig att överdriva och tänja på ditt kunnande till ytterligheter, får också ditt vanliga fotograferande ett rikare och mer dynamiskt bildspråk.
Några bilder från söndagens kurs. Klicka upp för att se full bild!
