Om jag till exempel komponerar Landskap med lite längre brännvidd så är det väldig vanligt att jag lutar informationen mot bilrutans ramar för att balansera och binda ihop det väsentliga innehållet.
Jag har alltid beundrat konstnärer som målar utan dessa konkreta kompositions ramar. Det kan ju många gånger vara till grund för att kunna läsa och förstå innehållet. Men ju enklare motiv desto friare från inramning tycker jag görs sig bättre. Ramen finns ju där ändå i det begränsade pappret eller bildformatet. lägger man utöver det dessutom på en passepartout och ram så har man försäkrat sig om att bilden är ordentligt inlåst och inte kan ta sig ut i det fria.
Upprepande kant ramar kan bli estetiskt tjatiga med risk för att kväva motivet. -Jag gör ibland kopplingen till ägande och revir skapande fast det kanske mer handlar om ordning och polarisering. En liknelse gör jag med uteserveringar i Stockholm som de senaste åren byggt höga staket som begränsar uteplatsen till en förlängning av restaurangen. Men som för gästen innebär att det knappt går att ta del av gatans frihet eller betrakta stadens liv och rörelse för den delen. Jämför med uteserveringar i Paris så ser ni kanske bilden framför er. -Nu slutar jag tjata om detta och hoppas att poängen vunnit mark…
..För att möjliggöra sådan bildkomposition behöver man nog betrakta sitt utvalda motiv under längre tid. Likt en konstnär som målar av en vy. Ju längre man betraktar desto mer ser och förstår man och kan i och med det avgöra betydelser för de olika bildelementen, hur de är relevanta i sammanhanget eller hur de kan beskäras utan att betraktaren missar informationen.
