Om vi jämför bildspråk med skrift och talspråk så har jag goda vänner som ständigt påpekar mina stavfel och felaktiga meningsuppbyggnader då jag skriver. Väl medveten om detta övar jag kontinuerligt på att bli bättre. Talspråket fungerar alldeles utmärkt enligt andras bedömningar. Vänder vi på steken och låter mig påpeka felen hos vänners och andras publicerade bilder så skulle jag få hålla på 24-7. När det kommer till kritik är det många förståsigpåare som förväxlar åsikter, tycke och smak med kunskap då de antyder hur en bild är fotograferad eller dess kvalitéer. Vilket lätt blir tokigt och skulle kunna jämföras med att ha synpunkter på språkets grammatiska regler.
Det är emellertid nödvändigt med mina vänners kommentarer även om det känns trist måste jag erkänna. Glädje uppstår när jag då och då får positiva kommentarer som antyder att det är intressant och meningsfullt att läsa det jag berättar om. Den omvända rollen är deras glädje då jag påpekar att dom lyckats med sin bild och varför.
Om vi som exempel jämför åren i skolbänken med obligatoriskt skriftspråk och föreställer oss att vi ägnat lika mycket tid till bildspråk så kan vi ana att de flesta bilder har potential till att bli mycket bättre. Ett resonemang och liknelse som jag hoppas belyser frukten av att öva för dig som önskar bli bättre.