Mitt intresse för Street Photography föds på allvar i Paris 1981
Min mamma hade nyligen dött ett år tidigare och jag var i stort behov av egen tid för att forma tankarna kring mitt fortsatta liv. Det var knappast ensamhet som jag strävade efter, tvärt om. Liv, rörelse, människor och puls – Allt som var raka motsatsen till döden. Det värsta var nog medlidande från mina vänners föräldrar men det var ändå på sin plats om jag jämförde med att de hade valt att inte uppmärksamma den påtagliga situationen.
Nåväl, Ett år senare efter hennes bortgång 15 år gammal följde jag med min styvfar och min nya mamma på deras kärleksresa till Paris våren 1981.
Morsan hade fått upp ögonen på mig för fotografering redan som liten *pojk och egentligen bara för att hon var den sämsta fotografen man kunde tänka sig. Vilket inte hindrade henne från att jämt fotografera vid tillställningar och andra uppmärksammade tillfällen av betydelse.
(*En dag när jag var 6-7 år gammal satt jag och bläddrade i familjealbumet och betraktade ett foto på mig och brorsan i badrockar som jag tyckte mycket om. Jag kunde för allt i världen inte komma ihåg tillfället men det var bevisligen jag på fotografiet. Något klickade till i hjärnan på mig och från den dagen blev bildberättelser viktiga.)
Mitt möte med Paris var vid den här tidpunkten helt fantastiskt. Och bäst av allt, Jag hade fått låna min bästis systemkamera med tillhörande objektiv för vistelsen. Och inte nog med det min styvfar var nykär så jag kunde enkelt ta för mig av Paris på helt egen hand med min kamera, lite pengar och en bra stadskarta. Minns att jag träffade mina styvföräldrar någon gång över en Croissant till frukost på Rue Bréa i Montparnasse snett emot ett Creperie som fick himlen att öppna sig beträffande pannkakor! Kan ju lägga till att mina föräldrars ansvarskänsla och förtroende för att jag klarade mig själv i storstan hade bevisats flera gånger tidigare i livet.
Laddad med min kamera och en påse filmrullar stod äventyret för dörren från tidig morgon till sen kväll. Några starka intryck var såklart Eiffeltornet i verkligheten, Tre vuxna i full fart på en BMW-motorcykel mitt i city helt naturligt, Ett vackert par och bröllop i Notre Dame, Alla ungdomar som hängde nedanför skyskrapan i Montparnasse på Skateboard och Rullskridskor tillsammans med feta Bergsprängare (Bärbar stereobandspelare av modell större) Den stora avenyn Champs Elysées med Triumfbågen, Les Halles (Galleria av modell större) med alla butiker samt Gatuartister och musikanter runt då nybyggda Pompidou Muséet med sina enorma rulltrappor på utsidan av fasaden. Alla uteserveringar med belåtna människor, Vårkänslor och nyförälskade längs flodkajen Seine. Dofter av blommor och dålig lukt från rännstensvatten för att inte tala om de taskiga toarullarna som påminde om vårt smörpapper. Såhär kan jag nor fortsätta men mest imponerad blev jag allt av de coola vykortsstativen med häftiga bilder som till skillnad från våra vykort i Sverige inte föreställde platta landskap och – cityscapesbilder. Utan mer av svartvita situationsbilder med uttrycksfulla människor, -Wow!
Vykorts skildringar av gatuliv signerade Henrik Cartier Bresson blev upptakten till min förälskelse av Gatufoto!
Med min nyvunna inspiration av vad som verkligen gjord bilder intressanta gav jag mig ut för att på upptäcka Paris på nytt!
Orädd rörde jag mig hela dagarna genom staden på jakt efter bilder
med spännande eller fascinerande gatuscener.
Jag kom att ägna hela veckan åt fotografering och träffade endast mina
nyförälskade styvföräldrar över frukost eller middag.
Lyckoruset och känslan av att bara få finnas till i denna spännande och nya miljö blev ett äventyr som upptog min närvaro helt och hållet, En slags trans, meditation som gjorde gott för kropp och själ.
Där och då fanns inga utstakade framtidsplaner i mina tankar, Men säkert som ett brev på posten (en ord fras som inte kan användas längre) visste jag att jag skulle komma att återvända till denna dynamiska stad, många gånger till i livet.
Vad jag däremot inte kunde ana var att den här resan skulle bli upptakten till att jag 15 år senare skulle bli yrkesfotograf i egen regi. Eller att jag skulle börja föreläsa om fotografering på olika teman och nivåer. Eller att jag skulle vara förste fotograf som skapade renodlade Street workshops i Sverige. Eller att jag skulle komma ha min första utomlands workshop i just Paris. Inte heller att jag skulle få en inbjuden om att föreläsa om Street Photography på Svenska klubben (Circle Suedois) i Paris.
Fotograf Marcus Johansson 2019
Ps. Fotoworkshop i Paris Juli 2020 med plats för 6 deltagare