Jag har under tid märkt att jag strävar efter att fånga bilder av vardagen så till den grad att det inte har eller föreställer något särskilt.
Mina funderingar kretsar just nu när jag sitter och går igenom förra årets Berlin-bilder kring hur det kommer sig?
Kanske är det frukten av att man gjort så många bilder och samtidigt konsumerat lika mycket eller mer och att jag av den anledningen finner det mer utmanande att se på bilder som jag direkt inte förstår? Sedan 2012 då jag blev medveten om vad jag håller på med som tidigare skett i det det undermedvetna så har jag då och då försökt att göra sådana bilder utan att lyckas speciellt bra. Det är måste jag medge märkvärdigt svårt att göra detta på beställning. Kanske har jag i skrivande stund precis fått svar på mina funderingar. Det är helt enkelt utmanande svårt!
Nå, Jag sitter och laddar för kommande fotografering i Berlin till veckan och inser nog att detta får bli ett tema. Det slår mig också när jag tittar på ovanstående bild att den inte ställer några krav på betraktaren. Jag behöver inte förhålla mig till något särskilt eller försöka förstå. En ganska behaglig och befriande känsla uppstår samt fascinationen av att jag ändå blir berörd på något sätt. Hmm, svåra grejer det här.. Jag lämnar detta tills vidare 🙂