Nyligen hemkommen från en spännande och dynamiskt storstad kom jag att tänka på några orsaker som ställer till det emellanåt.
Före jag flög hem igår plåtade jag Basilika Cistern. Slängde iväg några provbilder och vinklar i den mörka underjordiska vatten reserven. Jag hade såklart fel glugg för ändamålet ett ljussvagt zoom på 1:4,0
När jag insåg detta kom jag på mig själv med att förlita mig på gamla hederliga typ korrekta exponeringar med typ korrekta vinklar med så mycket stöd som möjligt mot ett räcke. På så sätt kunde jag plåta med iso 1600 och lyckas hålla i kameran hyfsat still eftersom den inte kunde vila mot räcket.
Just då för stunden i ruset av att befinna sig där så blev bilderna fantastiska och idag insåg jag att jag helst inte vill visa dom för att de blev så tråkiga. Istället kunde jag genast se att provbilderna som jag slängde iväg med lust och inspiration hade varit modellen att försöka få till skarpt.
Mitt tips blir att när du står inför en situation eller något som du kanske inte får se igen på en tid eller över huvud taget så fråga dig på allvar vad du skall använda bilderna till före du går loss med kameran.