Nyligen hemkommen från min Street Photography Story workshop i Hong Kong kommer en del tankar upp när jag reflekterar över de bilder jag gjorde där.
Skillnader hur vi människor bemöter någon som tar en bild offentligt. Konkreta frågeställningar som – Varför upplever de flesta att det är besvärande att fotografera en främmande person på gatan det gäller även mig själv såklart? Vad är det som begränsar eller hämmar mina avsikter att fotografera? Varför är vi så rädda för hur andra kommer att reagera? Varför är vår utgångspunkt att vi stöter oss? – Tänk om personen inte vill bli avbildad? Tänk om personen tror att jag är en illasinnad eller kriminell gangster med en kamera som har för avsikt att stjäla ett porträtt som sedan kommer att används för utpressning eller på något sätt använda bilder i negativt syfte gentemot denne? Varför utgår vi här i västvärlden från att spontana möten och händelser har något ont med sig i bagaget? Detta underliggande resonemang förstör för enorma möjligheter vare sig det handlar om fotografering eller livet i stort. Jag har hört många gatufotografer som säger att dom aldrig fotograferar barn. Och värre är att jag förstår vad deras ställningstagande grundar sig på. Medier som jagar belyser och lyfter fram illasinnade och sjuka människor så till den grad att det rotar sig fast i vårt beteendemönster gentemot varandra. Negativa nyheter som framkallar avsmak eller rädsla säljer tyvärr mycket bättre än positiva goda händelser.
Street Photography tvingar fram alla hjärnspöken som var och en har och lägger konkret upp dem på bordet för att tas itu med. En av mina deltagare i Hong Kong kläckte att jag borde ordna med en gatufoto kurs för politiker. Vilket är ett utmärkt förslag därför att det på kort tid tar dig närmare människor och känslor som tvingar fram insikter som rör det egna intellektet.
Bara några reflektioner från Street Photography
Fotograf Marcus Johansson