Shoreditch 2011
Nu har jag legat i sjuksängen nästan en vecka och plötsligt finner jag mig med att gå upp i några bilder och inser att jag börjar bli stark igen.
Mina tankar vandrar tillbaka till London Street photography festival sommaren 2011. Gatufotografer från hela världen samlades för att förenas kring street photography utställningar debatter och allmänna fotografisk diskussioner. Det var ett väldigt ståhej kring de som ställde ut men för egen del och jag gissar många med med mig så var det lite barnhage på både kvalitet och utvalda bilder men jag ska väl inte gnälla som om jag hade gjort det bättre själv. Det är väl i alla fall risken när de flesta som håller på gör det på amatörnivå. Inget fel ide men det där med att det som syns mest på internet är och förblir en slags referensram och sanning går ju helt bort för min del, det svävar mest och saknar botten tycker jag.
Resan dit var o andra sidan makalöst bra. Men jag minns även hur jag brottades med hur svårt jag hade att hitta in i Londons puls och gatuliv. Kände dock hur det lossnade näst sista dagen för mig då rytm och känsla började ta form i min fotografering och något slags bildspråk började benas ut på allvar.
Sista dagen före flyget hem äter vi på en restaurang och medan vi väntar in maten så fokusera mina ögon på ett par som har det jobbigt, gesterna och kroppsspråket är så tydliga att jag böjer mig efter kameran för att försöka fånga det på bild. Pang! Där satt den.. Något belåten över att ha fångat ett fruset ögonblick av en relation som säkert alla kan identifiera sig med återgår jag till inkommande mat.
Den underbara bonusen upptäcker jag först vid framkallningen där hemma. Paret bakom som precis understryker inledande förälskelse samtidigt som paret i förgrunden avslutar sitt.
Ja, Vad säger man? Som skildrare av gatulivet blir det nog inte mer emotionell dramatik än så här!
Ps klicka upp bilden i förstorat läge så ni ser ordentligt ds