têtê á têtê Nr 2 2013

Ögonblickets
mästare

Efter flera mil på Paris gator med
kameran i hand, känner han inte bara
staden, utan även människorna. Men
frågan vad som utmärker parisarna
kan han inte svara på. Det är det som
gör fotografen Marcus Johansson
unik. Generalisera är inte hans grej,
han möter människor förutsättningslöst,
och det syns i bilden.

av Britta Röstlund

Själv lider jag av kameraskräck. När någon
höjer en kamera går jag därifrån. Men
vid ett tillfälle behövde jag pressbilder,
och beställde tid hos en fotograf, så som en
normal människa beställer tid hos tandläkaren
för rotfyllning. Att fotografen blev just Marcus
Johansson var en slump. Det var dags, fotosessionen
började. Efter lång stund av plåtande
utbrister Marcus:
– Nej fan, vi lägger ner. Det här går inte. Vi tar
en kaffe istället.
Och det gjorde vi.

– Du tänker att ”du ska inte tro att du känner
mig bara för att du fotar mig. Och så sluter du
dig. Det funkar inte.
Orden gick rakt in. Säkerligen skulle inte år i
terapi kunnat komma fram till denna sanna,
om en väl dolda, slutsats. Vi drack lite kaffe. Vi
pratade mycket. Plåtandet återupptogs, och vi
fick direkt några bra bilder. Den fotograf som
jag valt på måfå visade sig vara en frankofil som
har streetphotokurser i Paris på sin repertoar.
Faktum är att det är Marcus som ligger bakom
flera av tête à tête:s fina omslag.

Marcus är Stockholmare, född och uppvuxen på
söder. Frågan när han började intressera sig för
foto har han svårt att svara på, antagligen för att
det alltid funnits där. Men när det blev en stor
del i hans liv vet han.
– Jag var14 år när min mamma gick bort. Då
förstod jag för första gången att livet inte varar
för evigt, och insåg det viktiga i att dokumentera,
föreviga, äventyret då det väl pågår.

Att arbeta med Marcus är ett äventyr. Jag minns
en gång, när vi skulle göra ett reportage om en
av Paris förnämsta restauranger. Försiktigt och
diskret går jag in. Det klassiska sorlet finns där
liksom ljudet av besticken som klirrar ackompanjerat
med blickarna från kyparna då någon
som inte beställt bord kommer in. Måste nog
kontakta dem först och förbereda dem på att
vi kommer, tänker jag, och vänder på klacken.
Precis då traskar Marcus in, nickar till kyparna,
ställer sig mitt i restaurangen och börjar plåta.
Sorlet och klirret blandades med kameras
slutarljud. Vad som händer? Jo, kyparna ler mot
oss. De är svårt att få en kypare i Paris att le även
om man uppför sig som en god gäst och betalar
dyrt. Hur gick det där till? undrar jag. Marcus
bara rycker på axlarna.

Marcus minns att han som ung gärna bläddrade
i franska fototidningar.
– Jag kunde ingen franska, men på så sätt fick
jag en fördjupad förståelse för själva fotot.
Bildtexten hjälper inte till. Jag kan fortfarande
ingen franska, så ungefär samma sak gäller då
jag arbetar i Paris. Det är lätt att få känslan av att
man befinner sig i en bubbla, då man inte förstår
vad som sägs runt omkring. På så sätt kanske
man blir extra observant på vad som verkligen
händer.

Marcus undervisar i foto och har ett stort
spektra då det kommer till uppdragsfotografering.
Det kan vara allt från att fota beslagtagen
narkotika till modellfotografering. Men streetphoto
har blivit lite av Marcus nisch de senaste
åren. Det handlar helt enkelt om att fånga gatulivet,
att komma så nära det verkliga livet som
möjligt. Och det gör han. Marcus når in där det
är stängt för oss andra, och fångar med kameran
det vi andra har svårt att se. Och det är där Paris
kommer in i bilden.
– Det är en tacksam stad med sitt komplexa och
sjudande gatuliv.

Har det hänt någon gång att människor blivit
arga då du fotat dem på gatan?
– Ja, en gång, berättar Marcus, och det var faktiskt
i Paris. Det var en kvinna som hade fått för
sig att jag plåtat henne och hon ville inte figurera
på något foto. Hon tog kontakt med några
poliser som stoppade mig på gatan. Jag förstod
ingenting, och förklarade att jag inte pratar franska.
Då bytte de till engelska, som de behärskade
riktigt bra, och förklarade vad saken gällde. Vi
gick igenom fotona som jag tagit, men hittade
inte kvinnan på något av dem, så de ursäktade
sig. Poliserna var riktigt trevliga.
Franska poliser som pratar bra engelska, kypare

i Paris som ler, en kvinna med kameraskräck
som blir vän med fotografen … världen kanske
inte alltid stämmer med våra förutfattade
meningar.
Marcus anordnar streetphotokurser världen över.
Lagom till våren kommer han tillbaka till Paris.
– Eftersom jag gillar att fota arkitektur är Paris
en guldgruva. Men sen finns ju det där speciella
med staden. Många som kommer dit gör det ju
på grund av någon speciell anledning, smekmånad,
förlovning …
En speciell stad kräver sin fotograf, och det har
den fått.

Ett svar på ”têtê á têtê Nr 2 2013”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.