Ett rum som jag ser för första gången beskriver jag ungefär så här. Känslan jag har när jag smyger omkring på ett fängelseområde berättar om historien som utspelat sig här och vad tiden gjort med rummet. Att fängelseområdet stängdes ner 2010 behöver kanske en verbal knuff för att utomstående betraktare skall kunna eller ens vilja ta till sig bilden. För vem är egentligen intresserad av ett rum rakt upp och ner så där utan vidare? Även om det är ett öde glömt rum så behöver man nog veta mer.
Som fotograf hjälper det din utveckling om du ser förbi motivet och istället betraktar hur bilden är tagen och uppbyggd. Det vill säga hur är bildelementen fördelade enligt grundläggande kompositionsregler? Är balansen god eller något felaktig? Vad består då felen av som kunde göra bilden bättre? När du markerat detta så behöver nästa fråga bli vad skälet till detta skulle kunna vara och inte bara nöja sig med upptäckten. Det är endast de olika förklaringarna som hjälper att berika ditt eget bildspråk till att kunna variera sig mer nyanserat och omfångsrikt. Fotografering är ett snabbt medium och ingen bild är den andra lik med ett givet sätt att göra den på. Foto kräver mycket eftertanke och förståelse för att bemästra.
Min berättelse av rummet går ut på att försöka förmedla det jag upplever och känner. Gardinerna, fönstren som går åt alla håll, gallren utanför och det som faktisk påverkar mig med faktum att det är öde och lämnat. Det finns en uttryck som säger att ”if your picture aren´t good enough you aren´t close enough”
Jämför du dessa bilder så inser du snabbt att den senare tar tag i dig och berör snabbare och effektivare vare sig du är intresserad av motivet eller ej! Genom att gå närmare huvudmotivet skapas närvaro och kontakt som ger mer visuell förståelse och attraktion. Du upplever rummet som om du själv är där gentemot den första bilden där du mer känner dig som en utomstående betraktare.
Fotograf Marcus Johansson